.

Har svårt att koncentrera mig på att skriva.
Dels för att någon retar mej och dels för att jag diskuterar det (kanske) kommande raskriget. Hur ska vi klara oss? Jag tycker vi tar första bästa tåg till fredliga Hindås. Min idé om att offra gamlingarna och bygga en jättemur av dom var inte sååå lyckad kanske. Problemet blir att ta sig till centralen. Men, men. Den tiden, den sorgen.

Har annars varit en riktigt dålig dag. Kanske blir bättre imorgon.
Är glad för en sak dock, jätteglad faktiskt. :)
Det kommer ordna sig nu.

Jag har kommit på en sak som gör allting mycket hemskare. Har gråtit över det så länge nu att jag har fått huvudvärk. Jag är en usel människa, förtjänar inte att finnas. Ska inte gå på begravningen, även fast hon kanske vill ha mej där, så ska jag inte gå. Hade hon vetat vad jag har fattat nu hade hon heller inte velat ha mej där. Hon tänker inte längre än vad näsan räcker, men om hon hade gjort det, så hade hon inte velat.

Jag får skylla mej själv. Andra gången på ett år detta händer. Jag kan bara hoppas att det inte slutar likadant. Fast det tror jag inte.

Jag skulle tänkt efter, jag skulle känt efter. Idiotiska Daniel som inte kan tänka sig för. Som sagt, förtjänar inte leva. Eller jo, leva och fortsätta plågas. För jag förtjänar ingenting annat. Förtjänar inte Rille. Han är så snäll mot mig, om han bara visste..Inte heller Ravn. Förtjänar inte honom heller.

Jag förstörde allting. För nio månader sen. Och jag var dum nog att inte försöka. Jag skulle försökt mer än vad jag gjorde. Nu är det försent. Nu har jag trasslat in mig så att jag inte kan trassla mig ur det. Jag kan inte fixa det längre. Det går inte. Hur jag än gör så kommer det gå dåligt. Kanske t.o.m sämre än vad det redan är nu.

Nu är ett liv borta för att jag strulade till det. För att jag inte försökte. Kunde fått nånting fint iaf, så att det kanske skulle varit värt det. Eller inte värt, men iaf fått något gott ur det. Men nej. Jag trasslar till det.

Låt mej vara. Jag förtjänar inte er.

67:e inlägget. Jisses.
Och ingen kommenterar längre. Sååå tråkigt!
*hytter med fingret* :-P

Ingen som visste vilken låt? :O
*tittar chockat på R&R*

Igår fick jag världens bästa idé. Trodde jag. Tills det visade sej att den inte var så himla bra. Men, men. Det är lugnt nu, tror jag.

Och dagen B (nej, inte D) är bestämd, tydligen. Dum dag. Säkert planerat.
Oh well, jag går ändå.

Jag har inte fått något breakdown än. Men det kommer, det är jag säker på. Har annat att tänka på, hur sjukt det än låter. Var hypernervös innan idag, men det ordnade sig :)

Har varit en ganska okej dag, inte tänkt så mycket. Jo förresten, det jag var hypernervös över. Men inte över så mycket annat. Har bara flytit med hela dagen.

Jag måste äta upp mej rejält. Ska äta mycket, mycket, mycket. Annars kommer jag se ut som ett skelett (hehe) o kostym. Ungefär som Mr. Skellington.

En sak som jag har kommit på, som är helt sjuk egentligen. Hur mycket jag än hatar att ha gått ner så mycket i vikt, så gillar jag det på ett sätt. Man ser på mej att jag mår dåligt. Jag behöver inte tala om det för någon.

Så. Jag ska gå på begravning på min födelsedag.
Jag älskar födelsedagar!!

Gissa låt! *pekar på rubriken*

Jag är på bra humör nu. Skiter i vad som hänt, är glad och äter glass nu. Sen kommer jag få världens breakdown senare idag, inatt eller imorgon.
(känner mej själv allt för väl). Men den tiden, den sorgen.

*glassen är uppäten*

Så...
En person vet. Tror jag. Men jag vill inte prata om det, jag vill inte deala med det nu. Därför är jag på ett sånt här humör, jag är inte glad egentligen. Det är bara en självförsvarsmekanism som har kickat in.
Som ett lyckorus, som varar ett tag. Ibland varar det tio minuter, ibland ett par timmar. Sen -puff- försvinner det och jag blir världens mest ledsna människa. Typ.

Bäst att låta bli att skriva om det, känner hur det redan är på väg att försvinna. Vill inte det. Vill vara glad lite till, även om det inte är på riktigt.

Mina nerver spelar spratt med mej också. Känns i benen och i ryggen. Inte som rysningar, men det känns som om nerverna spänner sej. Känns som när en kroppsdel somnar, fast inte lika starkt. Och det känns bara i nån sekund åt gången.

Jag är inte mig själv.

Om XX dagar fyller jag år. Jag ska strunta i det. Ska stänga av telefonen, låsa dörren och bara vara hemma alternativt hälsa på Rille tre gånger :-P

Därför är min födelsedag hemlig. Den ska bojkottas rejält. Jag blir så gaaaaaammal. *ångest*

Jag åkte aldrig nånstans idag, kanske imorgon eller kanske tisdag. Eller...på tisdag ska jag till P. ju. Kanske onsdag då, fast då känns det inte så aktuellt längre. Men å andra sidan är jag ju lugn nu, kanske bryter ihop över det senare och åker bort då...just nu är jag bara ledsen.

Och just det...
Jag tar Rille på allvar. Jag tar tillbaka det jag sa om honom och sin bror. (lalalalala)

Jag kan inte skriva mer än så. Har inget vettigt att skriva.

Väntar på Rille, sen kanske jag försvinner ett par dagar.
Jag är ovanligt lugn, precis som om jag inte blev chockad. Men det är jag. Vet inte vad jag ska känna. Vet inte hur det kommer gå.

Nu kom han :)

Jag har slutat funka, går inte att prata med. Lalalalala.

Varför ska jag alltid strula till det så för mej själv? Jag fattar inte... funderar på att sluta skriva här. Kan inte skriva om det jag vill skriva. Blir så fel då.

Saknar Ravn jättemycket nu, vill att han ska komma hem. Vill prata med honom. Har inte så mycket pengar kvar på mobilen så jag kan inte smsa så mycket heller. Blääääää..

Mår inte alls bra nu, allt jag gör blir fel. Jag har gjort så mycket fel. Kan inte göra ett rätt. Gör saker utan att tänka mig för.

Är inte så glad i mig själv just nu.

Har varit hos P. för tredje gången nu. Gick som det brukar. Åt skogen.
Molly är gnällig och klängig. Vad man än gör så sitter hon med tårar i ögonen och tittar på mej som om jag vore en idiot.

Vet inte när jag ska till L-A, så jag vet inte när jag måste åka, men jag hoppas att Rille kommer innan dess.

Jag är ledsen, mycket ledsen. Men det blir nog bättre med tiden. Jag förstår inte vad jag har gjort för fel. Jag visste att det skulle bli ett himla liv när jag gick, men jag tänkte att det kanske inte skulle bli såå farligt, han har ju trots allt gjort likadant mot mig. Och jag försökte inte hämnas eller något, jag ville bara gå..

Gick inte bra att sova inatt, somnade inte förrän det började ljusna ute.
Men sen sov jag lugnt och skönt hos honom.

Daniel har en plan.

För att det inte ska gå så illa som det har gjort hädanefter så måste jag först och främst ha regler.
Dessa regler ska du följa till punkt och pricka, Daniel.

*om någon sårar dej så är det okej att förlåta och gå vidare som vanligt ett par gånger. Men inte när det har hänt 30-40 gånger. Då går man.

*om någon snackar skit om andra till dej, vad får dej att tro att dom inte snackar skit om dej också? Behöver inte vara skitsnack, kan likagärna vara saker som du berättat i förtroende som dom sen säger till andra. Spelar ingen roll, snackar dom om andra, så snackar dom om dej.
( = då slutar jag att berätta saker för personen)

*om någon säger att han/hon aldrig mer vill se dej. Så gå. Låt han/hon få som dom vill.

*om någon vrider och vänder på exakt allt du säger, så är något allvarligt fel. GÅÅÅÅÅ!

*om någon gör dej så ledsen så att du börjar att gråta i princip varje dag så gå.

Det var allt jag kunde komma på. Finns säkert fler regler som borde följas.

Och ja, jag är elak nu, det är jag fullt medveten om. Eller vänta? Är jag verkligen elak? Det är ju bara regler. Dom kanske sårar någon? Men det är inte mitt problem om den personen tar illa vid sig. Kanske blir en varningsklocka. Sluta bete dej som du gör.

Just det, sen var det min stoooora plan.

*fortsätta gå till p.
*sluta läsa andras bloggar (förutom S. och Rilles. Känn er hedrade)
*utnyttja min julklapp och åka långt bort från allt, åtminstone i en vecka.
*försöka hålla mej vid liv
*tatuera mej :D
*inte bli beroende av någon
*ändra min dygnsrytm

lalalala. Bra plan va?


Sådär. Det hjälper att skriva. Inte ledsen längre. :)

Igår skulle jag som sagt skriva brev. Gick inte bra, började med ett. Gick inte så bra. Gick bra till en början, sen blev det svårare. Fortsätter en annan dag kanske. Jag kom på en plan, varje gång jag mår sådär pissdåligt så skriver jag. Sen när alla brev är klara och jag är nöjda med dom så gör jag det. Dom kanske aldrig bli klara, vem vet?

Imorgon är det fredag, då ska jag både till P. och Landskrona. Fredagar måste vara den värsta dagen på hela veckan.

Sen på lördag eller söndag (eller kanske båda dagar) har jag lovat bort mej till att gå och titta på supportcupen. Hej o hå. Om hon minns att vi har bestämt det, det var längesen vi bestämde det och vi har inte pratat på veckor. Men jag minns det iaf, heh. Annars om jag inte hör av henne kanske jag går dit själv.

Jag har hittat någon som jag ska skänka bort mina fiskpinnar till. Så tråkig är jag, att när jag pratar med någon som jag inte pratat med på länge så börjar jag prata om fiskpinnar. Knäppt. Och jag frågar om hon vill ha fiskpinnar. (hon = mollys gammelmormor). Hon tackar ja. Så nu måste jag åka hem till henne och lämna fiskpinnarna.

Det är skönt att nyår är över. Även om det har varit över ett tag nu. Alla har nog glömt. Alla utom jag. Men det gör ingenting. Jag vill ändå inte prata om det. Har en låt som påminner, det räcker. Den är fin.

Undrar vem som läser min blogg förresten. Det är typ ett gäng människor som läser den varje dag. Scary. Skriver ju inte för att någon läsa direkt, utan det är bara skönt att skriva av sig. Ni känner inte mig (förutom ni två som jag gett adressen till). Ni fattar säkert inte hälften av det jag pratar om. Hur mycket har ni klurat ut om mig egentligen? Vet ni att jag är bisexuell? (tror jag iaf.) Vet ni om att Molly har en bror som somnade in när han var fyra veckor? Vet ni vad som hände i London? Vet ni att jag går till en psykolog två gånger i veckan?
Vet ni om att jag är kär i världens finaste person?

Nu är jag nöjd. Har skrivit en lång blogg, det var längesen.

Daniel

Var hos P idag.
Hatar att gå dit.
Det var andra gången idag.
Det där med att jag ska vara tyst funkar inte.
Inte så som jag hade tänkt mig iaf.
För hon pratar och pratar och säger helt konstiga saker om mig.
Så jag måste avbryta och då helt plötsligt pratar jag, fast jag inte vill.
Sen inbillar jag mig att hon får världens elakaste flin. Hmm.

Nu ska jag skriva brev.

Min dator blev knäpp ett tag.
Skriver mer senare :)

Jag ska göra ett eget språk. Fan va jobbigt :-/

Idag har det inte hänt mycket. Försov mej för att inkorgen i mobilen var full, kunde inte ta emot sms från ravn så jag vaknade inte. I'm so smart!

Jessi har varit här, var ute nån timme med henne. Tittade på ödehus och ödetomter. Spännande.

Pappa har hängt här hela dagen. Tror han börjar att irritera sig rejält på mig nu, han är bra på att dölja det bara.

Halvbra dag.

Jag visste att hon skulle komma tillbaka, det var bara en tidsfråga.
Jag är jätteledsen över det. Jag är kanske ego, men jag förväntade mig faktiskt mer än typ fyra meningar om det.

Allt, exakt allt har gått fel. Jag har kommit fram till att jag förmodligen inte kommer **** om ett år. Jag har gjort alla ledsna idag. Och nu finns det ingen som kan trösta mej.

Jag kanske får en rumskompis till våren i 13 veckor. Hoppas det :)

Pratade med Rille idag om en svår sak. Med Ravn också. Det hela känns sådär nu. Är ledsen och så över det, men det ordnar sig nog. Egentligen är det ju upp till mig, jag bestämmer själv vad jag ska göra. Hur jag än gör blir någon ledsen så jag jag bestämde att han fick bestämma. Och då blev det som det. Känns lite blää nu, men det kanske är för det bästa.

Nu ska jag skicka Rille i säng och sen ska jag titta på film och förhoppningsvis somna till den.

Molls sov hos pappa, skulle gå och möta dom på centralen. Det var fint väder, snön har smält bort, torr mark (på dom flesta ställena iaf). Så jag tänkte att jag kunde åka skateboard dit. Ravn och Rille sa åt mig att vara försiktig. "Bryt inget!". Nääädå. Det gick bra hela vägen dit, mötte pappa och Molls. Skulle ut från centralstationen. En liten trappa ner, sju-åtta trappsteg kanske. Brevid trappan går det en stenkant, 30 cm bred. Den följer liksom trappan, så den lutar en del. Jag är faktiskt inte så dum att jag åker på trappan, men den där stenkanten såg kul ut. Så upp på den, åkte...rullade på av sig själv ju. Spännande. Schhwiiish. Var skitkul i 1½ sekund. Sen jag råkade svänga mot trappan. Krashlandade i trappan med buller och bång. Typ. Det första jag tänker på är att jag har ont i armen, det svider. Hör pappa "gud nåde dej om du har brutit något nu". Då känner jag att jag har ont i benet, i smalbenet. Det dunkar och har sig. Jag känner igen det alltför väl (brutit en arm, två handleder, ett par fingrar, nån tå och ett ben förut). "förlååååt", säger jag. tårarna börjar rinna av sig själv, jag gråter inte, men dom bara kommer. Reser mig upp så jag sitter upp något sådär i trappan. Pappa pratar lite med mig, frågar om jag är okej annars och så.

På andra sidan gatan står en massa taxibilar, som det alltid gör. Pappa springer över och kallar dit en. Molly sitter i vagnen och flinar åt mig. Vilken snäll unge man har. Taxin kör runt så han är på min sida. Hoppar på ett ben in och lägger mej i baksätet. Krånglar av mig jackan och lägger den ovanför ansiktet. Benet dunkar och tårarna rinner än.

Vi har ingen bilbarnstol till Molly, den blev kvar i Landskrona, och taxin har inga så han får ta bussen till sjukhuset. Jag ligger under jackan hela vägen till sjukhuset, smsar med Rille och Ravn. Han körde ända vägen intill akutmottagningen. Finns en bänk precis utanför, hoppade på ett ben dit. Och det gjorde OOOOONT. Taxixhauffören ber mig att vakta taxin medans han springer in på akuten. "rullstol, rullstol", säger han och pekar på ingången. Jag nickar. "vakta taxin, vakta", säger han åt mig och pekar på taxibilen. Jag nickar igen och undrar hur i hela världen jag ska vakta den. Vad kan jag göra om nån försöker stjäla den? "aaaah, jag har förmodligen ett brutit ben, but now I'm gonna kick your ass..mohahahah!!", och sen hoppa fram till biltjuven och hoppas att det skrämmer iväg honom..eller?

Hursomhelst. Ut kom nån sköterska med rullstol som jag fick åka i. YAY. In i väntrummet, satt där fem minuter kanske, sen fick jag skriva in mig. Sen fick jag vänta kanske ytterligare fem minuter innan jag blev inkallad. Det här gick snabbt tyckte jag. Sen fick jag vänta i nästan 1½ timme innan jag fick röntgas. Sen gick det snabbt igen. Hade inte brutit benet, baaara fått en spricka. Men jag fick gipsas, till lite ovanför knäet. Fick en räkning med mig hem. Kul.

Pappa dök upp när jag satt och väntade på röntgen, taxichauffören försvann mystiskt efter att jag kommit in på akuten. Kom på sen att jag har glömt kvar min jacka i bilen. Betalade aldrig taxiresan heller.

Hoppade hem på kryckor, gick bra. Bättre än att åka skateboard iaf. Gör ont i benet fortfarande. Hatar gips. Kommer säkert inte kunna sova. BÄÄÄÄÄÄÄ!!

Jag har fått en spricka i benet :(

Tydligen så är det bestämt att jag ska till Landskrona VARJE helg. Visserligen bara en dag, en kväll, men ändå..BÄÄÄ!

Så om lite mer än en timme åker jag. Vill inte. Vill mycket hellre vara med Rille, men det verkar inte finnas något jag kan göra åt det.

Igår kom jag på en massa saker jag ville prata om, men det blir bara fel nu. Kanske en annan dag.

Jag har bestämt mig att från och med nu ska jag göra det folk säger åt mig att göra. Dom trodde det skulle hjälpa mej att åka till pappa till lite oftare, så nu har jag (tydligen) gått med på det. Och visst, jag kan åka dit, ha tråkigt ett par timmar och sen åka hem igen. Efter ett tag kommer dom märka att det inte hjälper något och jag kommer få slippa det.

Precis som att "gå och prata med någon". Jag var där idag, hon pratade, jag sa knappt någonting. Och det kan jag fortsätta med hur länge som helst. Dom kan inte veta att jag inte pratar för hon får inte säga något om det. Och när dom märker att det inte funkar, så kommer jag få slippa det också.

Kom ihåg att jag är MYCKET envis.

Det är synd om dom där människorna. Dom dör allihop, utom möjligens Virginia. Äh, struntsamma. Dom finns inte ens på riktigt.

Jag pratade med både Ravn och Rille igår om en särskild sak. Tre alternativ som jag har hunnit fundera mycket över. Och jag väljer nog det värsta (heh). Om jag inte missförstod henne alldeles så är jag också tvungen till att välja det värsta. Scary. Får se hur det blir imorgon.

Och så har jag kommit på att det kanske inte är så tokigt att prata lite med korpis. Varför just honom? Jag vet inte. Kanske för att han vet mest, blir enklare då, jag behöver inte berätta en massa saker som han inte vet, för han vet redan. Och jag tror att jag litar på honom.

Jag har tänkt mycket på sistone. Det har snart gått ett år sen Benjamin dog. Snart och snart, det är 2½ månad kvar.

En annan sak som jag kom på nu. En sak som verkar logisk, men som kanske inte är det. Jag tror jag kan ta reda på hans nummer...kanske. Kanske ska ringa och fråga. Fast det är kanske lite knäppt, men det verkar logiskt just nu. Ska maila och fråga, om jag hittar mailadressen.

En annan sak. Jag sover bra på nätterna nu, särskilt dom senaste nätterna har jag sovit jättebra. Sover bra och tryggt hos honom.

Det borde vara en glad dag, det borde vara den gladaste, finaste dagen på länge, men det är det inte. Hela dagen har jag funderat på brev jag har att skriva. Men jag orkar inte skriva dom. Har funderat länge på vad som ska stå i dom och jag tror jag vet vad som ska stå i dom nu, problemet är att faktiskt skriva dom.

Vet inte hur detta ska gå nu, ska vara på bvc kvart över nio imorgon bitti. Men då sover jag liksom. Ska jag sitta uppe hela natten eller vad? Tricky.

Har funderat mycket kring en särskild sak, en svår sak. En sak som jag inte riktigt vet hur jag ska deala med. Allt blir bara fel hur jag än gör. Jag försöker verkligen mitt bästa, men det går inte så bra alla gånger. Men det kanske blir bättre, eller inte..

Nu har jag skrivit en massa (en del åtminstone) som ingen kommer förstå.
Men det är inte meningen att ni ska förstå heller, hehe.

Känner mig lite piggare nu. Morgondagen blir avgörande, det har jag bestämt mig för nu. Orkar inte vänta längre.

Mitt är har börjat läka en del nu, fast det ser fortfarande förjävligt ut, men det är inte så mycket man kan göra åt det nu precis. Ett långt smalt ärr, ser lite smådekorativt ut nu när jag tänker efter.

Nu vill jag försvinna ett tag.

Nu blir det en stressblogg igen. Go me. Har varit en bra dag, tror jag. Hehe. Jag har gått med i en klubb. Från och med nu är jag "Mýster Danýel Dotless".

Men nu hände något. Oj. Nu blev det jobbigt. Ajdå.

Senare; Är nog lugnt nu :)