.

Min mp3spelare är för liten.
Jag önskar mig härmed en ny mp3spelare där det finns plats för fler låtar.

En försenad födelsedagspresent :D

fixade byxorna :D

Har packat klart nu. Tror jag. Måste fylla mp3spelaren med låtar också.
Gaaah =(

Bussen går 20.38

Jag har ingen att prata med =(

Jag vet inte vad jag ska packa och mina ända byxor som jag vill ha är sönder.

Tre timmar kvar sen åker jag och Rille är inte här och Ravn sover (säger han iaf) och jag är bara ledsen.

Förstår inte hur det kan ändras så? Ena stunden är allt bra, nästa bara bläää. Vill inte vara ledsen nu, kommer inte fixa att åka bort då.

Jag har ungefär 6000 tusen saker att göra nu, och ungefär 14000 saker jag måste fundera över. Och det är inte lätt att varken tänka eller göra något när jag har världens gnälligaste Molly här. Hon vill sitta hos mig exakt hela tiden. Om jag måste göra något annat som gör att jag måste släppa henne så sitter hon och tittar på mej med sina stoooora tårfyllda ögon. Och jag känner mig hemskast i världen :-(

Hur ska det gå dom närmsta dagarna? Hoppas hon inte är likadan imorgon. Shit, jag håller på att bli galen. Jag tänkte att jag inte kunde lämna bort henne nu när jag varit borta från henne nästan en vecka. Men det har jag ju inte varit. Har bara varit någon annanstans i huvet på nätterna..inte varit borta på riktigt...Heh, detta var läskigt. Detta är precis som han berättade..Får rysningar nu, heh.

Förresten så vill jag att han ska komma hit nu. Ravn också. Vill prata innan jag åker. Kommer sakna dom båda som fan. :(
Ooh...måste kolla tåg. Går ett 21.08, framme 21.52 sen ett som går 21.21 och som är framme 22.27. Ska vara där tio typ. Har jag för mig. Tio-halvelva. Men jag tar nog det första. Det sista tog ju überlång tid. Första tar bara trekvart. Jaja, så var det avklarat, kommer glömma det tills imorgon, haha.

Kom nu!! Snälla.. :-P

Dagens mysterium: Vad ska man köpa till nån som fyller ett år?

Dagens mysterium2: Varför funkar det helt plötsligt inte med att göra texten kursiv, fet osv?

Jag kom på något att skriva om, men jag glömde bort det igen.

Jag är helt hysteriskt överkänslig nu. En låt råkade sättas igång och jag har inte hört den på hur länge som helst. "Åååååååhh", var det första jag tänkte. "Men vänta lite nu, är inte detta..? Jo.." Sen fylldes mina ögon med tårar och...bläää.

Eftersom jag sitter här nu mitt i natten och är grymt ledsen över att mitt liv varit så blää och fel, jag kan inte sluta gråta över det så tänkte jag att om jag skriver om allting. Exakt allting. Så kanske det känns bättre.

Om vi ska ta det i tur och ordning. Först mamma. Det var där allting började. Egentligen började "mamma" redan när jag var liten, redan innan jag ens föddes, men det hör inte hit. Tar det från då hon dog, eller en vecka från innan hon dog rättare sagt. På min födelsedag. Jag fyllde 13 år. På kvällen skulle hon ut och dricka. Jag ville inte alls det. Det var min födelsedag ju, ville att hon skulle vara hos mig. Hon försökte trösta mig och sa att det kommer fler födelsedagar då hon kan vara med mig. Var så arg på henne. Jag fick inte för pappa. Blev sur på honom också, bad honom att hämta hem henne istället, Det gick inte att trösta mig, jag ville att hon skulle vara med mig, inte gå ut och dricka. Men hon gick ändå. Jag surade som fan över det. Bestämde mig nångång under kvällen att gå dit och hämta hem henne. Han sa att han inte kunde för han var tvungen att ta hand om mina småsyskon. Men min snälla bror åkte dit, till mamma, men hon vägrade gå hem. Han försökte iaf. När han hade varit hemma en stund ringer telefonen. Det är nån som var med mamma, hon sa att mamma hade trillat i en trappa och var på väg till sjukhuset. Det var egentligen ingen större fara med henne. Hon var mest bara full. Fick en hjärnskakning, men inte så allvarlig sa läkarna. Hon fick komma hem nästa dag. Veckan efter det var hon konstig. Hon brydde sig inte om något, var elak mot alla. Hon var inte alls sig själv, drack inte ens något.
En morgon, när det hade gått exakt en vecka. Var en ganska vanlig morgon. Stressig, alla skulle iväg till dagis och skola. Mamma var inte uppe. Min minsta lillasyster, som då var tre år gick in till hennes sovrum och försökte väcka henne. Hon kom sen ut i köket och sa att mamma inte vaknade, började gråta och sa att mamma var dum som inte ville vakna. Pappa gick in där och försökte väcka henne. Jag stod i dörren och tittade på. Min äldsta bror likaså. Plötsligt skriker pappa till Jonas (min äldsta bror) att han ska ringa ambulans. Just då, just den sekunden då han sa det rasar allting samman. Jag förstår redan då att hon är död. Men jag gråter inte. Går in till mitt rum istället, tar med mig Isa (som då är 8 år). Hon frågar mej en massa om vad som händer. Jag berättar för henne att mamma har dött, Jimmy (en annan bror) hör det och skriker att hon inte alls är död och jag säger att det är hon visst. Och då börjar vi båda gråta. Han fortsätter skälla på mig att hon inte alls är död och jag säger emot honom. Andra syskon blandar in sig och vi skriker allihop på varandra tills ambulansen kommer. Dom går in i sovrummet. Är där inne en stund sen går dom ut till oss och säger att det inte gick att rädda henne.

Från att jag är 13-18 så bor jag hos olika fosterfamiljer. Fast jag ville bo hos pappa. Rymde typ hela tiden, bodde en del hemma hos Jessi som bodde själv.
När jag blev 18 flyttade jag hem till pappa, bodde där ibland och hos min bror ibland. När jag hade fyllt 20 så träffade jag Lina. Vi blev tillsammans och flyttade ihop förrförra sommaren. Hon åt p-piller, men blev gravid ändå i september. Senare fick vi reda på att det var tvillingar. OMG liksom. :-P Vi var inte så gamla, jag skulle fylla 22 och hon hade precis fyllt 19. Men vi var övertygade om att det skulle funka ändå. Den 28:e februari så får vi en flicka och en pojke. 15 veckor för tidigt. Molly och Benjamin. För att göra en väldigt lång historia kort så somnar Benjamin in hos mej den 27:e mars. Tre veckor och en dag gammal. Det gick inte som vi ville och hoppades på. Begravningen blev fin. Fast jag gillar inte att tänka på den. Två dagar efter den gör Lina och jag slut. Molly växer och mår bättre och bättre. Linas pappa dör. Lina blir gravid igen. Lina får världens breakdown och blir inlagd på psyket. Hon gör abort. Mitt i allt detta har jag en person som håller mig vid liv, som gör att jag orkar allt. Denna person är Ravn. Vi sitter och pratar och pratar hela nätterna på msn när jag inte är på neo hos Molly. Redan då fattar jag att han faktiskt har räddat livet på mig. Och det har han fortsatt med att göra, gång på gång. Jag är honom evigt tacksam för det. Jag kan inte beskriva med ord hur jag känner för honom. Finns det ens något ord för det, för vad jag känner för honom och för allt han har gjort? Jag tror inte det.. Han var verkligen en räddande ängel. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom, jag hade inte klarat mej. Ingen annan i hela världen hade kunnat vara där för mig på det sättet som han var.  Ingen annan hade kunnat rädda mig så som han gjorde då. Kanske inte så konstigt att jag blev kär i honom då..

I slutet av juni åker jag till London, är där en vecka. Tänker att det kanske hjälper att åka bort lite, få tänka på andra saker och så. Jag har faktsikt kul där, tills några dagar innan jag ska åka hem. För att göra en till lång historia kort (det är dessutom en historia jag inte vill berätta detaljerat). Jag lärde känna en (till synes) trevlig kille där. Det slutade med att jag blev våldtagen av två killar och diverse föremål. (t.ex trasig glasflaska). Jag fick som jag ville, annat att tänka på..

Nu har det gått nästan åtta månader sen det hände. Fysiskt är jag okej, förutom att jag knappt kan äta och därmed är mager som ett elände (som mamma hade sagt). Psykiskt är jag långt ifrån okej. Kan knappt sova om nätterna, och är ledsen/deprimerad 24/7. (fast det beror på andra saker med, men att inte kunna sova har nog mest med London att göra).

I januari begick Lina självmord. Jag är ledsen för hennes skull, för Mollys skull som kommer få gå igenom samma sak som mig själv, att inte ha någon mamma.

Så. Det var nog allt.

I hate my life.

Jag känner mig konstig. Vet inte varför egentligen. Vill bara bort..Och så är jag orolig, heh.

Saken igår, den ordnade sej. Gick hur bra som helst. *überförvånad*
Och idag så hände det en grej typ, eller..jag fick reda på en sak. Men det slutade också jättebra :-)

Så..allt är relativt lugnt nu. Men.. (såklart att det finns ett men). Imorgon är det en vecka sen jag fyllde år. Och alla vet vilken dag det är va? Heh..

Hursomhelst, så är det också lugnt. Fast det känns stort. Så många år sedan. Ska nog upp till Sösdala imorgon. Fast jag måste ta tåget då. Och det tar en evighet, måste byta till buss sen och sånt. Blää. Och Molls ska med. Kanske någon kan köra..Äh, får fixa det imorgon.

Men, men. Är jag inte hemma imorgon så vet ni var jag är ;-)

Jag är så förvirrad och vet inte vad jag ska ta mej till.
Kan inte berätta mer :-(

Vet inte vad jag ska skriva. Såklart att det är något jag tänker på och är ledsen över. Men jag borde nog inte skriva det här, borde skriva det i den superduper hemliga bloggen istället :-P

Kanske skriver här sen.

Så jag skulle kolla på lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost, lost och lost. Det blev bara lost, lost, lost, lost och lost.

Var inte ens i bjärsjölagård. Var i Landskrona. Isa hade nån skum förklaring som jag gick på och vi åkte till Landskrona. Hem till hennes pojkväns kompis som också skulle vara med (tydligen). Så vi började att kolla på nåt avsnitt. Sen os-invigningen (som var übertråkig). Sen Lost igen. Och jag var sååå trött och flummig. Det var då jag kom på wild pork och alert pork. Och "i see dead people". Jack ser ju sin döda pappa på ön ibörjan. Tyckte då att han skulle gå och sätta sig under en gran med sin koffert med vattenflaskor i och viska "i see dead people". Jag har skrattat åt det hela dagen :-P

Iaf, sen efter vi sett några lost så ville isa ut och handla och jag följde med henne ut. Klockan var ganska mycket så vi fick gå till bensinmacken. Sen när vi kommer tillbaka är hela lägenheten full med folk. Ehhh.
surprise, surprise daniel typ. Ehhhh. Jag ville ju verkligen, verkligen inte ha någon fest eller något. Verkligen inte. Men..!! Jag var för trött och för pork-skadad för att orka bry mig.

Hursomhelst så har jag haft jättekul, har inte sovit, inte tänkt på något annat. Struntat i allt. Bara haft roligt. Och det höll i sig en stund hemma också. Var på toppenhumör en halvtimme, sen pang. Back to normal. Normal sucks.

Bort från allting. Jag låg och försökte sova i en timme igår, sen kom jag på en jättesmart idé om hur jag skulle få mig själv att somna. Och jag lyckades. Jag somnade :-)

Har lyssnat på en och samma låt sen igår. Hemska låt.

Kommer inte skriva nån blogg imorgon eftersom jag förmodligen inte är hemma. Vi kan snabbast bli klara klockan sex typ. Sen tar det ett tag att komma hem. Och så måste vi (=jag :-p) kolla på OS-invigningen ikväll. Så där försvinner ett par timmar också. Så kommer jag hem imorgon så blir det sent. Annars är jag tillbaka på söndag. Sen ska jag till tyskland nästa vecka. Vet inte om "nästa vecka" betyder måndag eller söndag. Han skulle ringa när vi skulle åka, så det får bli en överraskning.

Känner mig liiiite bättre idag faktiskt. Inte mycket, men lite grann. Det är inte min födelsedag längre :-D

Jag svarade inte i telefon på hela dagen igår. På kvällen spelade jag in ett meddelande på telefonsvararen som gick ungefär; "dodododododo manamana dodododood manamana dodododododo (mupp-låten). jag vill inte prata" Skulle kommit på det innan :-p Ringde bara typ fem olika människor sen som fick höra min mupplåt :-( Men jag låter muppmeddelandet vara kvar så fler får höra.

Jag vill skriva en massa saker. Men jag kan inte skriva här. Kommer såra någon. Och inte nån jag känner särskilt väl heller. (fan vad snäll jag är). Tur att jag har ett annat ställe jag kan skriva på.

Jag blir så ledsen...

sad sad.

Den här födelsedagen skulle inte bli såhär. Även fast den skulle suga, så skulle den gå såhär ungefär:

Somna lugnt och stilla vid två-tre på natten. Vakna av att jag får nåt gulligt sms. Prata med någon innan begravningen så jag skulle fixa att gå dit. Gå till begravningen sen. Komma hem. Fortsätta prata, lugna ner mej, bli tröstad, inte gråta.

Det blev inte så.
Istället bråkade jag och grät och grät och grät hela natten. Somnade till slut av ren utmattning. Vaknade inte av nåt sms, vaknade av att jag grät. Försökte somna om, ville vakna av sms. Somnade inte om, bara fortsatte att gråta. Höll på att missa begravningen, men jag gick dit. Träffa pappa och Molly där. Fortsatte gråta. Gick hem sen och nu sitter jag här och bara gråter och gråter och gråter.

Varför kan ingen hjälpa mej? Varför kommer ingen och räddar mej när jag behöver räddas?

Det som gick så bra. Har varit glad hela dagen (visserligen stressad, galen och nära ett sammanbrott) men jag har ändå varit glad. Har haft fullt upp med att lära mej alla kommuner i alla län så jag har inte kunnat tänka på något annat, varken bra (uhm, finns det några) eller dåliga saker.

Jag gjorde en liknande grej förut, för många år sen. När mamma dog. Jag tänkte att när jag hade lärt mej 1000 låtar på gitarren så skulle det kännas bättre. Jag försökte hinna med tre om dagen. Och jag höll på så i många månader. Hade värsta systemet med listor och grejor. Vilka låtar jag skulle lära mej vilka dagar och varje dag skulle jag spela igenom alla jag hade lärt mej. Sen glömde jag lära mej nån dag och då började om från början. Kämpade som fan för att komma i kapp mig. Till slut glömde jag varför jag gjorde det, jag bara gjorde det. Men sen blev det mindre och mindre, och jag kom lååångt efter planeringen och en dag slutade jag bara.

Vet inte vad det gjorde för nytta egentligen, men jag har knappt något minne från den första tiden efter mamma dog. Kanske bra.

Jag klarade som sagt inte kommunerna. Just det, skulle räkna hur många jag kunde. jag klarade av att uppge 210 av 290 kommuner i rätt län. Va dåligt!! Bää. Bättre lycka nästa gång heh.

Dagens låt ät "when" men jag önskar att det hade varit YSTO. =(

Och just det..började med att skriva "det som började så bra...". vart jag ville komma med allt babbel om låtar och kommuner och döda mammor (vad hemskt det lät) är att dagen började bra, den var bra jättelänge tills nu ikväll. Då...jag vet inte vad som hände. Började skaka, kräktes och kunde inte tänka för fem öre. Men jag har lugnat mig nu tror jag.