.

Den här födelsedagen skulle inte bli såhär. Även fast den skulle suga, så skulle den gå såhär ungefär:

Somna lugnt och stilla vid två-tre på natten. Vakna av att jag får nåt gulligt sms. Prata med någon innan begravningen så jag skulle fixa att gå dit. Gå till begravningen sen. Komma hem. Fortsätta prata, lugna ner mej, bli tröstad, inte gråta.

Det blev inte så.
Istället bråkade jag och grät och grät och grät hela natten. Somnade till slut av ren utmattning. Vaknade inte av nåt sms, vaknade av att jag grät. Försökte somna om, ville vakna av sms. Somnade inte om, bara fortsatte att gråta. Höll på att missa begravningen, men jag gick dit. Träffa pappa och Molly där. Fortsatte gråta. Gick hem sen och nu sitter jag här och bara gråter och gråter och gråter.

Varför kan ingen hjälpa mej? Varför kommer ingen och räddar mej när jag behöver räddas?