.

Eftersom jag sitter här nu mitt i natten och är grymt ledsen över att mitt liv varit så blää och fel, jag kan inte sluta gråta över det så tänkte jag att om jag skriver om allting. Exakt allting. Så kanske det känns bättre.

Om vi ska ta det i tur och ordning. Först mamma. Det var där allting började. Egentligen började "mamma" redan när jag var liten, redan innan jag ens föddes, men det hör inte hit. Tar det från då hon dog, eller en vecka från innan hon dog rättare sagt. På min födelsedag. Jag fyllde 13 år. På kvällen skulle hon ut och dricka. Jag ville inte alls det. Det var min födelsedag ju, ville att hon skulle vara hos mig. Hon försökte trösta mig och sa att det kommer fler födelsedagar då hon kan vara med mig. Var så arg på henne. Jag fick inte för pappa. Blev sur på honom också, bad honom att hämta hem henne istället, Det gick inte att trösta mig, jag ville att hon skulle vara med mig, inte gå ut och dricka. Men hon gick ändå. Jag surade som fan över det. Bestämde mig nångång under kvällen att gå dit och hämta hem henne. Han sa att han inte kunde för han var tvungen att ta hand om mina småsyskon. Men min snälla bror åkte dit, till mamma, men hon vägrade gå hem. Han försökte iaf. När han hade varit hemma en stund ringer telefonen. Det är nån som var med mamma, hon sa att mamma hade trillat i en trappa och var på väg till sjukhuset. Det var egentligen ingen större fara med henne. Hon var mest bara full. Fick en hjärnskakning, men inte så allvarlig sa läkarna. Hon fick komma hem nästa dag. Veckan efter det var hon konstig. Hon brydde sig inte om något, var elak mot alla. Hon var inte alls sig själv, drack inte ens något.
En morgon, när det hade gått exakt en vecka. Var en ganska vanlig morgon. Stressig, alla skulle iväg till dagis och skola. Mamma var inte uppe. Min minsta lillasyster, som då var tre år gick in till hennes sovrum och försökte väcka henne. Hon kom sen ut i köket och sa att mamma inte vaknade, började gråta och sa att mamma var dum som inte ville vakna. Pappa gick in där och försökte väcka henne. Jag stod i dörren och tittade på. Min äldsta bror likaså. Plötsligt skriker pappa till Jonas (min äldsta bror) att han ska ringa ambulans. Just då, just den sekunden då han sa det rasar allting samman. Jag förstår redan då att hon är död. Men jag gråter inte. Går in till mitt rum istället, tar med mig Isa (som då är 8 år). Hon frågar mej en massa om vad som händer. Jag berättar för henne att mamma har dött, Jimmy (en annan bror) hör det och skriker att hon inte alls är död och jag säger att det är hon visst. Och då börjar vi båda gråta. Han fortsätter skälla på mig att hon inte alls är död och jag säger emot honom. Andra syskon blandar in sig och vi skriker allihop på varandra tills ambulansen kommer. Dom går in i sovrummet. Är där inne en stund sen går dom ut till oss och säger att det inte gick att rädda henne.

Från att jag är 13-18 så bor jag hos olika fosterfamiljer. Fast jag ville bo hos pappa. Rymde typ hela tiden, bodde en del hemma hos Jessi som bodde själv.
När jag blev 18 flyttade jag hem till pappa, bodde där ibland och hos min bror ibland. När jag hade fyllt 20 så träffade jag Lina. Vi blev tillsammans och flyttade ihop förrförra sommaren. Hon åt p-piller, men blev gravid ändå i september. Senare fick vi reda på att det var tvillingar. OMG liksom. :-P Vi var inte så gamla, jag skulle fylla 22 och hon hade precis fyllt 19. Men vi var övertygade om att det skulle funka ändå. Den 28:e februari så får vi en flicka och en pojke. 15 veckor för tidigt. Molly och Benjamin. För att göra en väldigt lång historia kort så somnar Benjamin in hos mej den 27:e mars. Tre veckor och en dag gammal. Det gick inte som vi ville och hoppades på. Begravningen blev fin. Fast jag gillar inte att tänka på den. Två dagar efter den gör Lina och jag slut. Molly växer och mår bättre och bättre. Linas pappa dör. Lina blir gravid igen. Lina får världens breakdown och blir inlagd på psyket. Hon gör abort. Mitt i allt detta har jag en person som håller mig vid liv, som gör att jag orkar allt. Denna person är Ravn. Vi sitter och pratar och pratar hela nätterna på msn när jag inte är på neo hos Molly. Redan då fattar jag att han faktiskt har räddat livet på mig. Och det har han fortsatt med att göra, gång på gång. Jag är honom evigt tacksam för det. Jag kan inte beskriva med ord hur jag känner för honom. Finns det ens något ord för det, för vad jag känner för honom och för allt han har gjort? Jag tror inte det.. Han var verkligen en räddande ängel. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom, jag hade inte klarat mej. Ingen annan i hela världen hade kunnat vara där för mig på det sättet som han var.  Ingen annan hade kunnat rädda mig så som han gjorde då. Kanske inte så konstigt att jag blev kär i honom då..

I slutet av juni åker jag till London, är där en vecka. Tänker att det kanske hjälper att åka bort lite, få tänka på andra saker och så. Jag har faktsikt kul där, tills några dagar innan jag ska åka hem. För att göra en till lång historia kort (det är dessutom en historia jag inte vill berätta detaljerat). Jag lärde känna en (till synes) trevlig kille där. Det slutade med att jag blev våldtagen av två killar och diverse föremål. (t.ex trasig glasflaska). Jag fick som jag ville, annat att tänka på..

Nu har det gått nästan åtta månader sen det hände. Fysiskt är jag okej, förutom att jag knappt kan äta och därmed är mager som ett elände (som mamma hade sagt). Psykiskt är jag långt ifrån okej. Kan knappt sova om nätterna, och är ledsen/deprimerad 24/7. (fast det beror på andra saker med, men att inte kunna sova har nog mest med London att göra).

I januari begick Lina självmord. Jag är ledsen för hennes skull, för Mollys skull som kommer få gå igenom samma sak som mig själv, att inte ha någon mamma.

Så. Det var nog allt.