.

Klockan är inte ens mycket och dagen är redan bäää. Sov knappt något inatt. Molly har fått för sej att hon inte kan sova i sin säng längre. Kanske för att hon är sjuk, jag hoppas det är därför iaf. Tänk så mycket enklare livet hade varit om jag haft någon här hela tiden. Hade kunnat gå och handla när jag ville, bara för den andra personen att ta Molly. Eller tvärtom. Någon annan handlar och jag tar Molly. Eller tvätta, en tvättar, en tar Molly. En går upp med Molly, en (jag då :P) sover vidare. Men så är det inte. Men det går ändå.
Inatt fick hon sova på mig igen, som hon gjorde innan när hon var sjuk. Det gör så himla ont i ryggen att sova så, halvsittandes, men jag överlever.

Jag ska sluta klaga nu, heh. Hon är trots allt det mest underbara jag har, älskar henne över allt annat, men det var inte såhär jag trodde det skulle bli. Jag trodde verkligen inte det. Jag har hela tiden tänkt, att kanske, kanske blir det som jag/vi hade tänkt. Trots att allt som hänt, så skulle det kanske gå att fixa. Men nu går det inte längre, nu är det på riktigt. Nu går det verkligen inte att fixa längre. Hur gärna jag än vill.

Allt hon sa förrförra lördan stämmer in nu. Förstod inte då, men jag förstår nu. Jag skulle ha förstått vad hon höll på att göra. Det var ju klockrent, nu när jag tänker tillbaka.

"Du skrev så fint om B, kan du inte.....?"
Gaaaaah!!

Saker blir inte som man har tänkt sig, nej. Hela våren och sommaren så ville jag. Det skulle bli så bra. Sen hände det verkligen. Och då gick allt åt skogen. När man har velat något riktigt mycket, och sen får det. Borde det inte bli bra då? Det var bra och fint många stunder, men långt ifrån alltid.
Inatt försökte jag igen. Det har gått över sju månader sen det som förstörde allt hände. Det skulle gå bättre nu, det var jag övertygad om. Om jag bara var ärlig, så skulle det gå fint. Men det gick inte fint alls. Istället blev det tårar, tårar, tårar. Och idag känns allt så dumt. Vad händer nu? Ingenting förmodligen. Men jag vet. Jag vet svaret nu. Jag har undrat i över tre månader, och nu vet jag. Och jag hatar det.

Som sagt, saker blir inte som man har tänkt sig. Jag undrar hur det blir nu. Jag ringde pappa och beklagade mej för en stund sen, heh. Sa allting. På telefonsvararen! Tre meddelande, hehe. Hoppas det är han som lyssnar av den sen. Att det bor 5-6 andra människor där som kan lyssna av den slog mig aldrig. Sen ringde jag Isa, pratade lite med henne. Saknar henne jättemycket. Så hon kommer hit idag, har inte träffat henne på jättelänge. Förut var vi med varandra varje dag. Hon var min bästa kompis. Nästan iaf, hehe. Vi är likadana båda två. Envisa som sjutton, heh. När vi var mindre  så sjöng vi alltid duetter och höll på och fjanta oss för allt och alla. Hmm, "mindre"? Vi gjorde det så sent som förra året, hahaha. Men vi gjorde det när vi var mindre också. Får väl köra favorit-i-repris idag. :-p

Jag hoppas att det blir som han säger, att allt kommer bli bra. Han tror så och då borde jag också tro så. Jag vill tro att det ska bli bra, jag vill verkligen det.