.

Natten till idag var underbar, kallt i hela rummet förutom under täcket. Gosa, pussa och njuta i väntan på att somna. Han somnade först, men det gjorde mig ingenting, jag låg stilla kvar och försökte somna, och somnade gjorde jag efter en stund. Lovely. :)

Lyckan över att få sova gott och att få vara lugn varade inte länge. En halvtimme kansle, sen vaknade jag utav att hon skrek. Satans öroninflammation! Yrar trött upp ur sängen, försöker trösta, halvligger på soffan med henne, hon börjar lugnar sig, då känner jag hur illa jag mår, jag kommer kräkas. Lägger försiktigt ifrån mig henne, och jepp, mycket riktigt så kräks jag.

Så fortsatte det hela morgonen, trösta henne, springa och kräka, trösta henne, springa och kräka. Ingen kul morgon det här inte, tänker jag.

Känner efter ett tag att jag inte kommer klara av det här ensam, jag kan inte springa och kräkas stup i kvarten samtidigt som hon är trött och gnällig och har ont, det är vid sådana här tillfällen jag verkligen saknar Lina, eller någon annan som kan vara här och hjälpa mig, som alltid finns här. Envis som jag är väntar jag in i det sista med att ringa Jessi, hon kommer efter nån timme, en liten stund senare ligger jag nerbäddad igen , Jessi har lugnat henne, det är lugnt och skönt igen här.

Nu är jag vaken igen, Jessi och hon sover. Jag har fortsatts kräka, men inte lika ofta, är hungrig, men vill inte äta. Ska nog försöka sova lite till tror jag. Det är skönt att sova, speciellt på natten, underbarastes stunden på dygnet.